Brott och straff - Medias roll och ansvar

När jag bodde i Storbritannien förvånades, och ibland förfärades, jag över hur mycket information de brittiska tidningarna publicerade. Namn, bild, allt hängdes ut, även om personen ifråga bara var misstänkt eller en person som på något sätt ingick i polisens utredning. Jag minns fallet med den försvunna flickan Madeleine McCann, uppmärksammat även i Sverige, där tidigt i utredningen en brittisk man boendes i Portugal hängdes ut i tidningarna. Anklagelserna visade sig vara felaktiga. Mannen var inte tidigare dömd eller hade figurerat i någon utredning; ändå flödade påståendena och spekulationerna i media, jämsides med namn och bild. Mannen fick senare ett ansenligt skadestånd, men år senare får han fortfarande ta emot dödshot och hans namn är för alltid förknippat med fallet.  

Synen på integritet är annorlunda i Storbritannien än i Sverige. CCTV, videoövervakning, syns i varje gathörn och när de hundratals människorna som varit omringade av polis under en demonstration mot höjda studieavgifter i Parliament Square tillslut släpptes efter flera timmar i den kalla decembernatten blev de tillsagda att de på inga sätt dölja ansiktet när de gick ut. Alla skulle filmas och kunna bli igenkända.

I Sverige har vi inte samma syn på vare sig övervakning eller publicering i media. Bland de publicistiska regler som står att läsa i Hägers Reporter står det bland annat: ”Var kritisk mot källorna (…) ge läsaren möjlighet att skilja mellan fakta och kommentar. Framför inte berörda människors etniska bakgrund, kön, nationalitet (…) om det saknar betydelse i sammanhanget eller är missaktande. Var försiktig med namn.”

Stig Hadenius menar att de svenska reglera för namnpublicering borde förändras, vilket skulle skydda allmänheten. Instinktivt, och på ett personligt plan, kan jag förstå om man tycker att han har rätt. Skulle brott kunna förhindras, skulle vi kunna skydda våra barn, oss själva, varandra, skulle inte det då vara värt det? Men i verkligheten är frågan mer komplex, och vad som känns rätt på ett personligt plan överensstämmer inte alltid med vad som fungerar och är rätt i samhället.

Det finns en risk att människor demoniseras, att de utmålas som monster, och att brott och motiv uppfattas som något som är bortkopplat från samhället, vilket är farligt förenklande. Att spekulera, som i exemplet som togs upp i radioprogrammet Medierna, att motivet kan ligga i en annan kultur eller en annan religion kan bidra till att skapa fördomar.

Journalistik får inte bli för spekulativ, och en journalist eller den ansvarige utgivaren måste alltid överväga vad han eller hon publicerar kan få för effekter. Att publicera spekulationer om att ett mord kan vara ett hatbrott och peka ut de misstänktas religiösa åskådningar som motivet, särskilt när den religionen är en minoritetsreligion, är inte etiskt försvarbart. Givetvis ska inte något så allvarligt som ett hatbrott sopas under mattan. Jag kan förstå att hbt  tidningen som nämns i programmet tyckte att detta är viktigt att diskutera och uppmärksamma. Men i så fall måste utredningen peka åt det hållet,annars får man diskutera om att det skulle kunna vara ett hatbrott utan att ta upp specifika fakta som skulle kunna leda till identifiering av en viss religion och person.

 I slutändan måste publicistiska beslut grundas på vilket uppgift vi vill att media ska ha i vårt samhälle. Ska den agera preventiv, ska den döma, eller ska den rapportera och granska? Att förebygga brott eller döma är varken medias uppgift eller möjlighet. Media är varken polis eller domstol; finns det mer att göra för att skydda allmänheten ligger uppgiften istället där.   

Än så länge är svensk media långt ifrån den brittiska, långt från avlyssningsskandalen på News of the World och från det samhälle där ”big brother” ser dig vart du än befinner dig. Det är inte det samhälle Hadenius förespråkar, men risken att det är där vi hamnar är allt för stor. 

En värdig nyhet

Lördagen den 11e februari hittas sångerskan och popikonen Whitney Houston död i sitt hotellrum. Hennes död är en världsnyhet, även i den svenska pressen värderas nyheten som en av veckans största händelser.

Så varför är Whitney Houstons bortgång nyhetsvärdig? Som nyhet uppfyller den flera av kraven Häger nämner i Reporter: den rör en elitperson, den är negativ, den är sensationell, och den är kulturellt nära. Denna nyhet är mer intressant än viktig; den innehåller ingen information som är viktigt för samhället utan är en så kallad snackis. Värdet som snackis höjs dessutom av att Houston innan sin död levde ett skandalomsusat liv och att det finns omständigheter att spekulera kring, något som en kvällstidning som Aftonbladet inte är sena att göra. Men även en tidning som Dagens Nyheter som bör anses vara mindre sensationalistisk än AB har rapporterat mycket kring Houstons död – hela 13 artiklar hittar jag när jag söker på deras hemsida på onsdagskvällen. Några av DNs artiklar är, dock, reflektiva över medias uppmärksamheten och behandlingen av Houstons död (bl.a. Malin Ullhagens mycket intressanta krönika om den massmediala metamorfosen från bespottad till ren som Houston har genomgått efter sin död). På Aftonbladets hemsida räknar jag till hela 20 artiklar (exklusive bloggar), och dessutom har Nöjesbladet publicerat en minnesbilaga tillägnad popstjärnan. Flera av ABs artiklar är vinklade: de fokuserar på konflikter (Houstons familj portar hennes fd. make Bobbi Brown från begravningen), och de är personifierade (fokuseringen på Houstons dotter: ”Nu fruktar familjen för dotterns liv”). Man kan kanske fråga sig hur mycket medialisering nyheten om Houstons död behöver eftersom nyheten värderas så pass mycket i sig, men Aftonbladet spinner, som man ofta gör i kvällspressen, vidare genom att fokusera på konflikter och sensationella omständigheter.

Nästa nyhet är inte lika självklar. Den är ingen löpsedel-nyhet, är inte speciellt sensationell, rör inte en elitperson, eller handlar om ett brott eller en olycka. Men att bostadspriserna har stigit rapporteras både i kvällspressen och i dagstidningarna. Denna nyhet är mer viktig än intressant i och med att den upplyser medborgarna om situationen på bostadsmarknaden. Att priset på bostäder går upp eller ner kan ju tyckas vara en ganska ointressant nyhet att rapportera (om det inte handlar om extrema upp- eller nedgångar), men utvecklingen på bostadsmarknaden har varit en återkommande nyhet under den senaste tiden och det beror mycket på att ekonomi, som i sig anses vara en viktig nyhet, har blivit ännu mer nyhetsvärdigt i och med det nuvarande ekonomiska läget. Dessutom kommer rapporterna om bostadspriser samma vecka som Riksbanken ger besked om räntan, alltså passar nyheten in i mixen, i ett större sammanhang. Nyheten om bostadspriser är även geografiskt och kulturellt nära (det händer i Sverige och det påverkar privatpersoner). 

Dessa båda nyheterna är från varsin sida av det mediala spektrumet. Nyheten om Whitney Houstons död är intressant, nyheten om stigande priser på bostäder är viktigt (just hur intressant och hur viktigt går förstås att diskutera). Säljer löpsedlarna om Whitney Houstons död mer än de om huspriser (om det nu skulle vara några)? Förmodligen. Dock så är det en förenkling att tro att sensationalism säljer bara för att det är det folk vill läsa om. Efterfrågan på ”skvaller” i den utsträckning som det förekommer i kvällstidningarna är ett behov som delvis har skapats. Tidningarna får de läsare de förtjänar (och kanske tvärtom). Även om bilder på när filmstjärnan Richard Gere och en ung svenska badade nakna i Båstad såldes till 45 länder 1995, så vägrar jag att tro att det var den viktigaste nyheten för unga svenska kvinnor den sommaren, som nu Amelia Adamo sägs ha påstått (se Häger sid. 82). Likaså tror jag inte att alla pratade om Whitney Houstons bortgång under lunchrasten i måndags, men kanske inte heller om bostadspriser och om räntan. Melodifestivalen har ju trots allt börjat.