Brott och straff - Medias roll och ansvar

När jag bodde i Storbritannien förvånades, och ibland förfärades, jag över hur mycket information de brittiska tidningarna publicerade. Namn, bild, allt hängdes ut, även om personen ifråga bara var misstänkt eller en person som på något sätt ingick i polisens utredning. Jag minns fallet med den försvunna flickan Madeleine McCann, uppmärksammat även i Sverige, där tidigt i utredningen en brittisk man boendes i Portugal hängdes ut i tidningarna. Anklagelserna visade sig vara felaktiga. Mannen var inte tidigare dömd eller hade figurerat i någon utredning; ändå flödade påståendena och spekulationerna i media, jämsides med namn och bild. Mannen fick senare ett ansenligt skadestånd, men år senare får han fortfarande ta emot dödshot och hans namn är för alltid förknippat med fallet.  

Synen på integritet är annorlunda i Storbritannien än i Sverige. CCTV, videoövervakning, syns i varje gathörn och när de hundratals människorna som varit omringade av polis under en demonstration mot höjda studieavgifter i Parliament Square tillslut släpptes efter flera timmar i den kalla decembernatten blev de tillsagda att de på inga sätt dölja ansiktet när de gick ut. Alla skulle filmas och kunna bli igenkända.

I Sverige har vi inte samma syn på vare sig övervakning eller publicering i media. Bland de publicistiska regler som står att läsa i Hägers Reporter står det bland annat: ”Var kritisk mot källorna (…) ge läsaren möjlighet att skilja mellan fakta och kommentar. Framför inte berörda människors etniska bakgrund, kön, nationalitet (…) om det saknar betydelse i sammanhanget eller är missaktande. Var försiktig med namn.”

Stig Hadenius menar att de svenska reglera för namnpublicering borde förändras, vilket skulle skydda allmänheten. Instinktivt, och på ett personligt plan, kan jag förstå om man tycker att han har rätt. Skulle brott kunna förhindras, skulle vi kunna skydda våra barn, oss själva, varandra, skulle inte det då vara värt det? Men i verkligheten är frågan mer komplex, och vad som känns rätt på ett personligt plan överensstämmer inte alltid med vad som fungerar och är rätt i samhället.

Det finns en risk att människor demoniseras, att de utmålas som monster, och att brott och motiv uppfattas som något som är bortkopplat från samhället, vilket är farligt förenklande. Att spekulera, som i exemplet som togs upp i radioprogrammet Medierna, att motivet kan ligga i en annan kultur eller en annan religion kan bidra till att skapa fördomar.

Journalistik får inte bli för spekulativ, och en journalist eller den ansvarige utgivaren måste alltid överväga vad han eller hon publicerar kan få för effekter. Att publicera spekulationer om att ett mord kan vara ett hatbrott och peka ut de misstänktas religiösa åskådningar som motivet, särskilt när den religionen är en minoritetsreligion, är inte etiskt försvarbart. Givetvis ska inte något så allvarligt som ett hatbrott sopas under mattan. Jag kan förstå att hbt  tidningen som nämns i programmet tyckte att detta är viktigt att diskutera och uppmärksamma. Men i så fall måste utredningen peka åt det hållet,annars får man diskutera om att det skulle kunna vara ett hatbrott utan att ta upp specifika fakta som skulle kunna leda till identifiering av en viss religion och person.

 I slutändan måste publicistiska beslut grundas på vilket uppgift vi vill att media ska ha i vårt samhälle. Ska den agera preventiv, ska den döma, eller ska den rapportera och granska? Att förebygga brott eller döma är varken medias uppgift eller möjlighet. Media är varken polis eller domstol; finns det mer att göra för att skydda allmänheten ligger uppgiften istället där.   

Än så länge är svensk media långt ifrån den brittiska, långt från avlyssningsskandalen på News of the World och från det samhälle där ”big brother” ser dig vart du än befinner dig. Det är inte det samhälle Hadenius förespråkar, men risken att det är där vi hamnar är allt för stor.